Att ta ut glädjen i förskott

Det är många som frågar om jag inte är rädd för till exempel förlossningsskador eller downs syndrom. Sen ska de i all välmening berätta en historia om mammas arbetskamrats kompis som drabbades av ditten eller datten för att en ska vara medveten om vad som skulle kunna hända. Men ändå avsluta med att ”Men för det mesta går det ju bra”. Ja men tack och tack då.

Det är bara så att jag redan vet vad som kan hända. Jag har inte nyss krälat fram underifrån en sten.  Även om det är viktigt att texter och artiklar om missfall och förlossningsskador finns så vill jag gärna välja själv vad jag tar del av.  Inte få det tilldelat på Facebook eller till middagen.å´﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽na välja själv vad jageller ställa frågor på familjeliv för ingen är den andra lik. vill jag gärna välja själv vad jag

Jag undviker aktivt att googla symtom eller ställa frågor på familjeliv.se. Det är liksom inte allmängiltigt. Istället frågar jag nära vänner eller barnmorskan.

Idag när vi var på vårt andra ultraljud så sa barnmorskan att föräldrar idag är så mycket oroligare och rädda än när hen började arbeta. Inte konstigt tänker jag när all information är så lättillgänglig. Både trovärdig och icke trovärdig.

Jag försöker istället att ta ut glädjen i förskott. Tänka på allt det fina som genererar positiv energi istället för motsatsen. Även om det är läskigt och svårt ibland. Du blir inte mindre ledsen om något väl händer för att du låtit bli att ta vara glad och man kan aldrig vara glad i onödan. Underbaraclara beskriver det så himla bra i den här texten.

Och ultraljudet då. Jo allt såg bra ut. Det är  faktiskt helt galet hur mycket det går att se. Och med 97% säkerhet fick vi veta kön. Så spännande så:)