Vår lilla dag alltså. Faderns väckarklocka ringer och jag hetsviskar "men shyssssssssss" alla tre gångerna för att du inte ska vakna. Två timmar senare väcker du mig med joller som övergår i panikskrik. Hungerdöden. Så kikar jag över kanten och ner i vaggan. Då ler du, som om du blir glad att se just mig. Ambivalens och lurighet.
Jag hoppar upp och i morgonrocken. Jag plockar fram lite kläder, vi byter blöja och fixar käk. Du äter och ligger i min famn och ger mig den vackraste och längsta frekvensen av leenden. Exorcisten. Du kaskadspyr. Även det i nya dimensioner. Genom näsan, över ryggen, på bodyn, på byxorna, på soffkudden och i soffan. Jag tänker att vilken tur att jag i alla fall har frottémorgonrocken på.
Vi får skjuts för en lunchdejt i hällregnet. Du sover, äter, sover, gör dina grejer och sover hela dagen. Vi lagar middag, dukar och tänder ljus. Då vaknar du. Hungerdöden. Så fadern gör mat och lägger dig i vagnen medans. På våra jackor. Då spyr du. Och sen sover du hela kvällen.
Och en vill bara att du ska vakna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar